Gärdsåsdrömmar – gästkrönika av Jonas Pedersén

En gång för några år sedan när jag fortfarande bodde på Siriusgatan i förorten Bergsjön körde jag hem en kall höstkväll när något väldigt fint och sorgligt hände. Efter att jag hade svängt in på min gata, precis efter den långa böljande svängen vid tappen, där gångvägen går under gatan, såg jag en man vid sidan av vägen som vinkade både försiktigt och förtvivlat mot mig. Jag stannade min bil och vevade ner rutan för att se vad han ville. Det var en äldre man, troligen en bra bit över åttio år gammal som haltade fram till bilen med hjälp av en käpp och frågade väldigt vilset var Stora Björn låg. Han hade råkat hoppa av bussen vid fel hållplats och kände inte igen sig alls i mörkret. Jag förklarade för honom att det bara låg på andra sidan den stora bilvägen som går mellan villorna och höghusen men att han inte behövde gå den lilla biten utan kunde hoppa in så han fick skjuts hem.

Efter att han hade krånglat sig in i bilen, vilket var ett projekt då han inte hade världens mest smidiga rörelseförmåga och jag hade en låg Skoda Felicia, så frågade jag exakt vilken gata han bodde på. Under den här tiden arbetade jag i hemtjänsten och kände till varenda lilla avkrok i stadsdelen, så allt jag behövde var en adress, vilket jag fick också. När han sa gatan och numret han bodde på hajjade jag till, för jag kände mycket väl till det huset. Det var ett hus som alltid hade känts väldigt malplacerad bland de symmetriskt byggda villorna runtomkring. Avgränsningen av tomten kändes inte alls planerad och huset hade en estetik som mer påminde om landsbygden där jag är uppvuxen än miljonprogrammets välstrukturerade planlösningar. Varje gång jag gick förbi det huset i hemtjänstens stressade promenader log jag lite, för det kändes så udda, så äkta och så unikt. Något jag också berättade för honom. Leendet som spred sig på hans läppar och tacket han yttrade var genuint och jag förstod varför när han sa att han hade byggt det själv.
”Vadå? Byggt det själv, som i att faktiskt ha snickrat ihop det själv?” undrade jag förvånat.
Och ja, han hade bokstavligt talat byggt det själv. Men där tog också leendet slut, för han fortsatte berätta om hur det hade gått till. Han hade drömt om att ha ett eget hus och det var ett annat Göteborg på den tiden, så han hade köpt en bit mark och byggt sitt eget hus. Han hade byggt det ute i skogen, uppe på berget, för han ville inte bo nära några andra människor…

Jag minns inte vad jag sa, troligen beklagade jag hans smått olyckliga beslut för han var snabb med att ändå berätta att han tyckte om sina grannar, det var inte det. Men han hade velat bo avskilt och när han väl hade byggt huset ville han inte göra sig av med det. Och det är väl klart, tänkte jag, han hade ju faktiskt byggt huset själv och det man har byggt själv vill man bo i.

Det tar inte lång tid att köra mellan Siriusgatan och Stora Björn så vår pratstund var tyvärr över ganska kort efter det. Men mötet lämnade mig med ett stort avtryck av tacksamhet och melankoli. För jag visste att varje gång efter jag fått veta historian bakom huset skulle jag le ännu bredare men samtidigt känna ett sting av sympati för nybyggaren som bara ville få bo i avskildhet.

Egentligen finns det väl ingen riktig sensmoral i händelsen, men jag tänker ändå ofta på det här mötet. Hur den här mannen måste ha reagerat med förskräckelse när planerna på Bergsjön offentliggjordes, hur han måste ha knutit näven i fickan mer än en gång när grävskoporna rev upp hans skog. Sorgen han måste ha känt när hans dröm och huset han kämpat för blev en i mängden. Men jag tänker samtidigt på de oerhört vackra etagehusen vid Stora Björn som för tankarna till den spanska kusten, 4-H gården vid Galileis med sina kor, kalvar, grisar och kultingar. På alla bostäder förortens betong uppbringade och som hjälpte Göteborg att inte bara bygga sina industrier och ekonomi utan också höjde standarden för alla knegare som byggde staden i sig. På tacksamheten och kärleken jag själv känner till hela 415-området som jag fortfarande betraktar som mitt hem i Göteborg, trots att jag svek förorten och flyttade in till en central lägenhet. På alla barnfamiljer, gårdscaféer, personliga närbutiker och grannar som faktiskt hälsade. Jag tänker på mannens sorg och saknad över en dröm som aldrig blev och på allt det underbara jag aldrig hade fått uppleva om mannens dröm hade blivit sann.

Jag har alltid varit en vän av utveckling och det är lätt för sådana som mig att bli upprörd över de konservativa bromsklossar som man stöter på lite överallt, särskilt i just denna tid när konservatismen marscherar sitt segertåg över Europa. Men varje gång som jag blir tillräckligt upprörd att känna ilsken raseri försöker jag lugna mig och tänka på mötet med mannen. För jag tycker att han på något sätt personifierar det alla bakåtsträvande krafter bottnar i. Man måste minnas att för varje gång vi ser en utvecklingsmöjlighet, en väg framåt istället för bakåt och en ljus framtid så finns det en man som byggt ett hus ute i skog, uppe på ett berg för att han inte vill bo nära andra människor. Hans berättelse rörde mig djupt, men jag hade aldrig önskat att det inte blev som det blev. Jag ler fortfarande när jag går förbi hans unika hus, men leendet har en bitter eftersmak, som det alltid måste ha när man krossat en enskild dröm för att uppnå flertalets drömmar. På något sätt tror jag att det är viktigt att minnas när man försöker förstå de konservativas rädsla för framtiden. För de känner faktiskt att de har byggt ett hus i avskildhet alldeles själva efter sina egna drömmar medan samhället stormar fram runt dem för att bygga framtidens drömmar, trots att man faktiskt kommer fram till att man ändå gillar sina nya grannar till slut…

Text & foto: Jonas Pedersén

Kolla även in  jonaspedersen.net  för fler fantastiska texter.